Tal i P1 om EU-utvidgningen, hösten -08

27-03-2009

Den fortsatta utvidgningen av EU är en fråga som inte brukar hamna högst på listan när väljare i Sverige och på andra håll i Europa får identifiera vad de anser bör vara EU:s viktigaste prioriteringar.

Vad värre är, efter att EU gått från att 2004 bestå av 15 medlemsstater till att idag bestå av 27 påpekas det allt som oftast att såväl väljare som politiker har fått nog av utvidgningen.

Men löftet om att länderna på västra Balkan ska kunna bli medlemmar i EU den dag de uppfyller medlemskapskriterierna är inte bara drivkraften bakom de framsteg som dessa länder har gjort över det senaste decenniet, det är också vad som förhindrar regionen från att falla tillbaka till sitt mörka förflutna.

Därför finner jag européernas brist på entusiasm över utvidgningen djupt oroande. Många politiker drar sig dessutom för att förklara, inte bara varför utvidgningen är nödvändig utan även varför den är till fördel för såväl det nya som det gamla Europa.

Utvidgningen innebär förändring och förändring sker aldrig utan motstånd. I Italien har man försökt stoppa invandring från Rumänien på grund av att ett fåtal rumäner har misskött sig i sitt nya värdland. Skräckhistorier om den polske rörmokaren - som i Sverige kanske snarare borde kallas en lettiske byggarbetaren - fortsätter att vara den europeiska vänsterns sätt att vända väljarna mot ett öppnare Europa.

Utidgningen skapar nya förutsättningar som vi alla måste anpassa oss till, och all förändring skapar oftast - i varje fall i det korta loppet - både vinnare och förlorare. Men alla studier i ämnet visar inte bara att det gamla Europa har vunnit på utvidgningen. Det visar att de länder som vunnit mest är de tre - Sverige, Storbritannien och Irland - som valt att fullt ut öppna sina gränser och arbetsmarknader till människor från det nya Europa.

Det är långt ifrån alla politiker som vågar gå ut och säga detta rakt ut inför en ofta i grunden tveksam väljarkår. Men vi har i år återigen blivit påminda om att många av det gamla Europas ledare dessutom hyser egna tvivel kring den fortsatta utvidgningen av EU.

EU:s grundarländer, i synnerhet Frankrike och Tyskland, har alltid haft en viss skepsis mot utvidgningen av EU. Ett EU som växer på bredden gör det svårare att förverkliga den tysk-franska drömmen om ett EU som ständigt fortsätter växa på djupet.

Samtidigt har de länder som Storbritannien, och till viss del Sverige, som vill se ett smalare och mer begränsat EU sett att utvidgningen som en möjlighet att förhindra att Unionen förvandlas till ett federalt Europas Förenta Stater.

Lissabonfördraget är delvis en kompromiss mellan de som vill att EU ska bli djupare och de som vill att samarbetet ska bli bredare.

Genom att göra det svårare för ett enskilt land eller en minoritet av länder att blockera beslut i ministerrådet, samtidigt som man skapade regler för att låta en grupp medlemsstater ingå i ett djupare samarbete på enskilda områden, hoppades man att ett bredare EU inte skulle behöva förhindra ett på sina håll djupare EU.

Men irländarnas nej till Lissabonfördraget i juni gjorde att de här förändringarna inte kunde genomföras som planerat. Redan nästa dag var debatten om ett bredare eller djupare EU vid liv igen.

Nicolas Sarkozy gjorde omedelbart klart att utan Lissabonfördraget kunde det inte bli tal om någon fortsatt utvidgning - inte ens för Kroatien som redan är halvvägs genom medlemskapsförhandlingarna mede EU: Angela Merkel följde upp med liknande uttalanden precis som Belgiens utrikesminister Karel de Gucht.

EU:s maskineri är på gränsen till kollaps, menade Sarkozy. Om man lägger till ännu ett land som ska ges vetorätt och representation i EU:s råd, kommission och parlament kommer det att bli totalstopp, och EU kommer inte att kunna leverera på de områden där medborgarna förväntar sig det.

Jag tror att ett EU med Lissabonfördraget skulle bli ett smidigare EU med en bättre förmåga att agera tydligare och starkare gentemot omvärlden. Men jag tror inte för en sekund på att EU-samarbetet skulle kollapsa om inte Lissabonfördraget träder i kraft - inte ens om man lägger till ett 28:e, 29:e eller 30:e medlemsland.

Samma farhågor om att EU skulle lamslås utan reform av dess institutioner fanns redan innan EU tog in 10 nya medlemmar i maj 2004 och de har funnits inför alla tidigare utvidgningar. Men med facit i hand kan vi konstatera att de här farhågorna har visat sig grundlösa. EU:s maskineri fungerar lika bra idag som de gjorde 2003.

Sarkozy och kompani ser sig gärna som väktare för grundidén med europasamarbetet såsom den formulerades i Romfördraget om ett Europa som rör sig mot ett ständigt djupare samarbete.

Men det är idag arbetet med utvidgningen till Västra Balkan som för vidare arvet från den verkliga grundtanken bakom europasamarbetet. Strävan efter detta ständigt djupare samarbete var i själva verket ett instrument för att uppnå det verkliga målet med samarbetet - att förhindra Europas länder från att sugas in i ännu ett förödande krig.

Det är exakt samma situation som vi befinner oss i idag: ett tydligt EU-perspektiv är och förblir det enda som kan förhindra länderna och folken på Balkan att upprepa 90-talets vansinniga krig.

Trots detta är det ingen hemlighet att i synnerhet fransmännen fortsätter att ha ett svalt intresse för utvidgningen, och att det inte är en fråga som det franska ordförandeskapet av EU just nu driver med någon större entusiasm.

Sommarens konflikt mellan Ryssland och Georgien visade ävn tydligt på behovet att fortsätta knyta länder ur den gamla Sovjetsfären närmare EU. De baltiska staterna och Polen har aldrig varit så tacksamma för att de redan är medlemmar i unionen som när ryska tanks rullade in i Georgien i augusti.

Me inför EU-Ukraina-toppmötet i september ställde Tyskland och Frankrike sig återigen emot att EU gemensamt skulle förklara att Ukraina har ett tydligt långsiktigt medlemsperspektiv.

Tack och lov driver Sverige, och många regeringar i framförallt de nya medlemsländerna entusiastiskt frågan om fortsatt utvidgning och dessutom iner man att utvidgningen är för viktig för att den ska få bli beroende av EU:s arbete med att reformera sina egna institutioner.

Även om ett EU-medlemskap för de flesta länderna i regionen är minst fem år bort, så kan Kroatien i bästa fall avsluta sina medlemskapsförhandlingar redan nästa höst. Och på EU-kommissionen i Bryssel går man som bäst och väntar på att det ska dimpa ner ansökningar om medlemskap från såväl Serbien som Montenegro och Albanien. Regeringen i Makedonien planerar också för att under det här året ansöka om ett datum för att börja medlemskapsförhandlingarna.

Men minsta tveksamhet hos folket och politikerna i Syd- och Östeuropa om att de är välkomna i klubben kan få reformprocessen att spåra ur. Det har vi redan sett i Turkiet där det ofta kalla bemötandet från EU på landets önskan att gå med i Unionen fick turkarnas stöd för EU-medlemskap att dala och reformprocessen att stanna av.

Därför måste politiker på alla nivåer runt om i EU sluta spela sitt farliga spel med att koppla samman Lissabonfördraget och utvidgningen. Det hade varit mycket bättre om de kunde lägga sin tid och energi på att förklara för sina väljare varför utvidgningen är till fördel för både människorna i länderna som knackar på EU:s dörr och de av oss som redan har fått komma in i klubben. Det är dags för Sarkozy och Merkel att visa i handling och inte bara i ord att man förstår varför idén om EU som freds- och demokratiprojekt fortsätter att vara relevant än idag, dryga 60 år efter andra världskrigets och 20 år efter kalla krigets slut.