Tal i Sarajevo, 6/6 -08
29-04-2009
Mina damer och herrar,
Herr Lajcak
Ambassadör Vodusek
General Coppola
Herr Klompenhouwer
Tillåt mig först och främst att framföra hjärtliga hälsningar från Jacek Saryusz-Wolski, ordförande för Europaparlamentets utrikesutskott, och från Doris Pack, ordförande för delegationen för relationer med sydöstra Europa.
Det är en särskild ära för mig att få vara här i dag.
För mig som är född i Bosnien betyder dagens seminarium mycket för mig. Det äger rum vid en vändpunkt i Bosnien och Hercegovinas historia; vad jag hoppas ska vara en punkt utan återvändo på vägen mot EU-medlemskap.
Att jag idag närvarar i egenskap av folkvald parlamentariker är också betydelsefullt i sammanhanget. Det påminner oss att, till syvende och sist, så kan legitimiteten för de reformer vi har pratat om under dessa två dagar bara komma från en parlamentarisk institution.
Innan jag fortsätter utveckla denna viktiga, rentav grundläggande, princip skulle jag vilja inleda med en personlig reflektion.
När jag lämnade det här landet 1992, mitt i det brinnande krig som då härjade Bosnien och som lämnat djupa spår i dess samhälle, gjorde jag det i tron att jag aldrig mer kommer att återvända hit. Som ett av många offer för etnisk rensning i nordvästra Bosnien, var även jag tvungen att skriva under att jag lovar att aldrig återvända.
Men, även om jag var tvungen att ge mig av för att påbörja ett nytt liv, har jag aldrig glömt vad som är Bosniens viktigaste mål: att en dag fullt ut förenas med Europa; det Europa som det historiskt och kulturellt hör till.
Det tog inte heller lång tid innan jag fick anledning att återvända. Efter att ha funnit mig till rätta i mitt nya hemland Sverige, ett land som välkomnad mig och fick mig att känna mig som hemma, började jag arbeta åt en av dina föregångare Herr Lajcak, nämligen Carl Bildt.
Och när min politiska karriär förde mig till Bryssel, i egenskap av europaparlamentariker, såg jag en gyllene chans att även bidra till att förverkliga vårt gemensamma mål, mina damer och herrar - att säkra freden även i den här delen av vårt Europa och att föra Bosnien-Hercegovina in i EU.
Genom att uppfylla detta mål - och med början i faktum att jag som en gång var flykting, i dag återvänder hit som en EU-representant - skapar vi det ultimata beviset att etnisk rensning har misslyckats.
Undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet, som kommer att ske i slutet av den här månaden, är en milsten på Bosniens väg mot EU. Det är möjligt att det undgår många, säkert även många av våra medborgare vilken bedrift det här faktiskt är. Men vi kommer snart att få se det hårda arbete som legat bakom avtalet bära frukt.
Banden det bygger mellan EU och Bosnien är mångfaldiga - det öppnar upp tillgången till EU:s enorma marknad och lägger grunden för ökat finansiellt bistånd. Samtidigt skapar det lagstadgade förpliktelser att arbeta för att modernisera landet; att avskaffa gränser av alla dess slag och att förvandla Bosnien till en effektiv marknadsekonomi. Handel och näringsverksamhet känner inga gränser, och kan verka som en stark förenande kraft.
Men SAA-avtalet handlar inte bara om handel och andra ekonomiska frågor. Det skapar också politiska band; det handlar om att stärka rättsstaten, etablera ett självständigt rättsväsende och en effektiv och slimmad offentlig förvaltning. Det handlar också om att försvara och upprätthålla de mänskliga rättigheterna; i Bosniens fall i synnerhet för de människor som tvingades till att fly sitt land och nu vill återvända.
Det här avtalet kan hjälpa Bosnien att genomgå förvandlingen till ett modernt, tolerant och demokratiskt samhälle.
Märk väl att jag sa “kan hjälpa det” och inte “kommer att hjälpa det.” Det finns en betydande skillnad här.
Hur kan Bosnien-Hercegovina lyckas med den här förvandlingen?
En sak är säker och det är att den inte kan tvingas på utifrån. Det är inte högrepresentantens jobb att utföra de reformer som behövs, och jag är övertygad om att detta inte heller är hans avsikt. Om han tidigare har ingripit i reformprocessen så var det för att denna hade stagnerat.
Så vems ansvar är det? Svaret är självklart; det är de lokala, bosniska politikernas ansvar.
Har de tagit det här ansvaret hittills? Jag är inte så säker på det.
Mina damer och herrar, ämnet för dagens paneldiskussion är “Strategier för att utveckla en agenda för inrikes reform”. För mig finns det ett par grundläggande krav varje reformagenda måste uppfylla - den får inte vara driven av partipolitiska intressen, men den får inte heller vara uteslutande driven av regeringen.
All framtida reform av det här landet - och vi vet alla att reformer behövs - måste involvera parlamentet, och måste debatteras i parlamentet.
Låt oss titta en stund på hur polisreformen drevs igenom; internationella påtryckningar, förhandlingar bakom stängda dörrar och uttalanden som förnekade uppgörelser som hade nåtts privat. Det var knappast någon uppmuntrande syn.
Fanns det någon egentlig allmän debatt om det här, en debatt om det faktiska innehållet i reformen? Jag tror inte det. Detta är för att parlamentet, som är den enda institutionen som kan skänka legitimitet till reformarbetet, blev fullständigt åsidosatt i processen.
Förra sommaren åkte två av mina kollegor, Doris Pack och Hannes Swoboda, till Sarajevo för att träffa ledamöter i Bosniens parlament, och diskutera det dåvarande dödläget i reformprocessen. De hörde och förstod parlamentarikernas frustration över att ha blivit marginaliserade i en så viktig fråga.
Men, det där hör numera till det förgångna. Genom att anta de lagar som var en del av överenskommelsen har parlamentet åter intagit sin rättmätiga roll. Detta är såklart en välkommen utveckling, men jag vill poängtera att det bosniska parlamentets arbete naturligtvis inte slutar med detta.
Parlamentet måste fortsätta att vara vaksamt och följa upp arbetet med implementeringen av polisreformen. Det måste se till att alla partier står fast vid sina åtaganden, och att viktiga myndigheter som koordinerings-utskottet, den centrala rättsmedicinska enheten samt träningsakademin verkligen sätts upp, och att de får tillgång till de resurser de behöver.
Men parlamentet måste också se till att reformen fullföljs fullt ut. Som vi alla vet så kommer de lokala strukturerna av Bosniens förenade poliskår slutligen definieras först i samband med en mer omfattande konstitutionell reform. Detta för oss såklart in på ett än mer känsligt ämne.
Mina damer och herrar,
Tror ni verkligen att man kan genomföra en konstitutionell reform med samma medel och på samma sätt som med polisreformen?
Tror ni verkligen att parlamentet inte har någon roll att spela i den konstitutionella reformprocessen? Om ni tror detta förstår ni inte vad en demokrati är och innebär. Demokrati innebär att det är demos - folket - som styr. Bara parlamentariker representerar folket, samtidigt som konstitutionen utgör demokratins själva fundament.
Politiken måste återvända till parlamentet. Frågor, meningsskiljaktigheter och fördomar måste debatteras där, inför allas ögon och öron. Civilsamhället måste också involveras för att vi ska kunna försäkra oss om att den politiska debatten reflekterar vad folket faktiskt bryr sig om. Och vi, i det internationella samfundet, måste arbeta för att underlätta detta. Märk väl att jag sa underlätta, och inte styra.
Det kommer att ta lång tid. Det vet vi alla om, och så må det vara. Men debatten måste inte desto mindre faktiskt äga rum.
Vi får inte glömma bort att reformen av Bosnien-Hercegovinas konstitution inte kan genomföras om vi inte rör oss bort ifrån den etnocentriska retorik som under en lång tid har infekterat och försvårat den politiska processen, och om vi inte kan överkomma de psykologiska barriärer som konflikten har rest mellan olika folk, och som Dayton-avtalet har cementerat.
Vi måste bygga upp tillit mellan Bosnien-Hercegovinas folk, vi måste få dem att förstå att de har en gemensam sak och en gemensam framtid - en framtid i Europa.
Vi i Europa kan arbeta för att den här framtiden ska framstå som mer påtaglig och inom räckhåll. Ett lyftande av visumkraven för bosnier som vill resa till EU, något vi har begärt under en lång tid, och EU-stipendier för studenter från västra Balkan är steg i rätt riktning.
Men ansvaret att förverkliga Bosniens europeiska framtid är ert; det ligger hos de demokratiskt valda representanterna för folken i Bosnien-Hercegovina.
Detta får vi inte glömma bort.
Tack så mycket för er uppmärksamhet.
