Tal på Europadagen, 9/5-08

07-04-2009

Att tala på Europadagen känns alltid självklart och lite högtidligt. Men att stå just på en gräns mellan två stater, två städer, två folk och tala om vad det europeiska samarbetet betyder och symboliserar blir även personligt och mycket emotionellt för mig.

För femton år sedan stod jag också på en gräns. Också där fanns det två stater, två städer och två folk. På den ena sidan av gränsen fanns det el, mat, någorlunda fred och internationella trupper som bevakade denna bräckliga fred. På den andra sidan som jag just hade kommit ifrån fanns det bara hunger, nedbrända hus, etnisk rensning och krig. Inga internationella trupper som bevakade eller bevittnade någonting. Europa och omvärlden var förlamade av chocken.

För ingen trodde då att, efter allt som vår kontinent har gått igenom under andra världskriget, ett nytt krig i Europa skulle vara möjligt. Efter femtio år av fred, demokrati och välstånd trodde ingen i Europa att vi återigen skulle skåda koncentrationsläger, flyktingströmmar, hungriga barn och massgravar. Europa började tro att det europeiska samarbetet enbart handlade om ekonomi och social trygghet. Europa hade glömt sin historiska läxa och historien straffade det.

Direkt efter andra världskrigets elände bestämde sig några av Europas mest starka ledare för att det får vara nog. Århundraden av krig mellan framförallt Frankrike och Tyskland skulle bekämpas med samarbetet mellan främst just dessa länder. Genom att samarbeta kring produktion av just kol och stål kunde dessa länder kontrollera varandras eventuella förberedelser för krig, för det är just kol och stål som gåt när man producerar vapen.

Under de kommande decennierna blev antalet länder som samarbetade större, samarbetsområdena blev fler och samarbetet fördjupades. Europa mådde bra och glömde varför man en gång började samarbeta. De nya ledarna som levde i en demokrati, fred och välstånd började gräla om vem som betalar mer och vem som betalar mindre i EU-medlemsavgift, företagen om vem som får fler EU-projekt och vem som får färre och medborgarna började tro att fred och demokrati är någonting som alltid har funnits, finns nu och alltid kommer att finnas utan att vi behöver kämpa för det.

Och precis när Europa blev sömnigt och trött och tappade fokus på vad EU handlade om, hände Balkan. Och vi vaknade alla i chocktillstånd med frågan: ”Hur kunde detta hända”?

Och ändå fanns det tydliga signaler som många missade. När den portugisiska regimen föll under 70-talet, förklarade man på radio runtom i Europa att nu har Europas sista diktatur fallit. Man glömde då att hälften av Europa fortfarande fanns bakom järnridån, att kommunismen blomstrade där och att människorna vissnade. Man såg på Berlinmuren som något som existerade istället för någonting som borde tas bort.

Och även om vi här, i det som brukar betecknas som Västeuropa, inte gjorde speciellt mycket för att stödja och hjälpa människorna bakom järnridån, kämpade de ändå. Sovjetunionen föll, Berlinmuren föll, de Baltiska staterna blev fria och demokratier, Polen likaså, Tjeckoslovakien upplöstes och vi tittade häpet på. Balkan var mycket mer komplext, utmaningarna var större och därmed även riskerna.

Men istället för att agera resolut och enat var Europa splittrat. Det var kanske svårt att förhindra kriget på Balkan, men mycket mer kunde ha gjorts om EU hade en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Ändå finns det människor och politiska partier som även idag, efter denna historiens brutala läxa, anser att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte behövs.

Det finns också de som anser att det mesta med EU-samarbetet är dåligt, att utvidgningen inte är nödvändigt, att vi skulle klara oss bättre själva och att vi helst borde lämna EU-samarbetet.

Och jag skulle vilja att vi åtminstone idag stannar upp och funderar kring inte vad om - utan vad om inte?

Vad om Frankrike och Tyskland inte började samarbeta? Vad om vi inte hade haft en gemensam marknad? Vad om Berlinmuren inte föll? Vad om EU inte utvidgades och om Polen, Tjeckien, Ungern och de andra östeuropeiska länderna fortfarande var bakom järnridån? Hur skulle Europa ha sett ut då?

Att fundera kring detta leder omedelbart till nästa ”om inte-fråga”. Vad skulle kunna hända om vi inte fortsätter med utvidgningen? Vad händer om vi stänger dörren för Balkanländerna? Vem kommer att se till så demokratin utvecklas, att mänskliga rättigheter respekteras, att minoriteter skyddas, att människor inte diskrimineras? Vem kommer då att säkra freden?

Det finns ingen idag som på allvar tror att Frankrike och Tyskland eller Sverige och Finland skulle kunna kriga med varandra. Jag vill leva och bidra till att skapa ett Europa där det är lika otänkbart att Serbien, Bosnien eller Kosovo skulle kunna kriga mot varandra. Jag vill leva i ett Europa där broar och älvar skall sammankoppla och inte dela städer och länder, ett Europa där det inte skulle kännas traumatiskt för någon att korsa gränser.
På Postdammer Platz i gamla Östberlin reser sig idag moderna skyskrapor av glas- men jag ser bara tomma nappflaskor och tappade skor där det en gång var ingenmansland. Berlinmuren skaver någonstans djupt i själen varje gång jag närmar mig Brandenburger Tor. På gränsen mellan Ungern och Österrike växer blommor idag – men jag ser fortfarande taggtråd. Och varje gång jag går över en älv som också är en gräns, oavsett om det är i Strasbourg, Karesuando eller Gornja Radgona, blir jag som förlamad, jag svettas och hyperventilerar.

De som bor nära den finsk-ryska gränsen har sina associationer till det förflutna, just här i Haparanda brukar minnen av flyktingbarnen dyka upp, ja, nästan alla nationer har sina kollektiva minnen av olika gränser och vad dessa betyder just för dem. Dessa minnen kommer från en tid som fanns innan Europa gjorde de rätta prioriteringarna och började samarbeta eller från tider då Europas insikter om vad som är rätt och vad som är fel slumrade till.

Men varje gång man prioriterade fel och glömde bort vad det hela handlar om, blev man straffad av historien. Varje gång man utan fog tog fred och demokrati för givet, som någonting man inte behövde kämpa för dagligen, blev man grovt påmind om motsatsen. Varje gång Europa var splittrat var det också svagt och begick misstag.

Det var därför jag bad er att stanna upp och fundera en liten stund över hur våra länder och vårt Europa hade sett ut om vi inte samarbetade, men även över vilken typ av ledarskap vi behöver för att bygga ett Europa som inte skall begå samma misstag som vi har bevittnat i det förflutna.

Det är alltid lätt att i efterhand känna igen de rätta visionerna och de stora händelserna när de redan har hänt. Men det är de som i förväg har en klar version och en tydlig strategi för att förverkliga denna vision, som också är riktiga ledare.

Vårt ansvar för vårt Europa och vår framtid är gemensamt. Ni har ansvar för att kämpa för era värderingar och för demokrati varje dag. Ni har ansvar att välja de representanter och de ledare som bäst kämpar för och försvarar dessa värderingar.

Och vi som direkt ansvarar för den europeiska politiken, vi har ansvar att prioritera rätt och handla på det sätt som säkrar Europas fred. För att uppnå detta skall vi ha det som princip att kompromissa – men vi får aldrig kompromissa med principer. Det är det enda sättet att skapa ett Europa som vi alla egentligen vill ha och som vi vill lämna till våra barn: ett Europa med inbyggd känsla i ryggraden för vad som är rätt och vad som är fel.