Tal inför plenum om Arktis, 10/3-2010

10-03-2010

Arktis är ett unikt område som på grund av issmältningen och de nya möjligheterna som det innebär allt oftare hamnar i fokus för debatten. Och det är bra, för vi bör diskutera mer, inte bara vad issmältningen betyder för möjligheterna att utnyttja resurser som plötsligt finns tillgängliga, utan också vilket ansvar detta medför och hur vi på bästa sättet kan bevara Arktis och bedöma framtida konsekvenser av vår närvaro och verksamhet i detta känsliga naturområde.

Innan vi utformar EU:s gemensamma politik gentemot Arktis bör vi dock ägna mer tid åt bedömning av den nuvarande situationen i det artiska ekosystemet. Utan det, blir det svårt att tillsätta de adekvata åtgärderna. Att tro att man bara kommer att låta alla resurser ligga kvar där de är, är enligt min uppfattning, naivt och orealistiskt. Istället bör vi ägna oss åt att se till att resursutvinning, transport, turism och annan näring genomförs på det optimala sättet så att naturen skyddas och bevaras. Detta bör, naturligtvis, ske i samråd och samarbete med lokalbefolkningen och utifrån det faktiska situationen och omständigheterna som råder där.

Kommissionens rapport om Arktis är ett bra första steg mot en sammanhållen Arktispolitik. Sverige har redan under vårt EU-ordförandeskap stött kommissionens beslut att söka permanent observatörsstatus i Arktiska rådet. Jag anser dock att både kommissionens rapport och debatten hittills har koncentrerat sig för mycket på vatten- och för lite på landsområdena. Vissa länder, som Sverige och Finland, till exempel, har omfattande rennäring, gruvbrytning och jord- och skogsbruk i Arktis landsområden, vilket måste beaktas mer.

En annan dimension av debatten som vi inte nämner lika ofta, men som vi inte nog kan betona, är också EU:s strategiska mål och de geostrategiska intressen i Arktis och vad de nya omständigheterna i denna region kan få för konsekvenser för internationell stabilitet. Vissa EU-medlemsstater ligger inom Arktisområdet. De övriga utgör EU:s omedelbara grannskap i norr. De gemensamma strategiska målen borde därför inte vara svårt att utforma, och få ett brett stöd för, bland alla EU:s medlemsstater.

Med den ökade konkurrensen mellan de olika länderna och en del olösta konflikter, som till exempel den mellan Norge och Ryssland, mellan USA och Ryssland och USA och Kanada, har EU all intresse att arbeta för att Arktis inte förvandlas till ett säkerhetspolitiskt spänningområde.